Samtal med Storbritanniens finansminister

Just nu besöker jag London med en delegation från Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor. På dagordningen står diskussioner om skattebrott, reformer och reglering av banksektorn samt finansiell stabilitet. Det är frågor som både jag och Europaparlamentet har arbetat hårt med sedan finanskrisen och är av yttersta vikt för att den europeiska gemenskapen ska kunna fortsätta att utvecklas. Hittills har mötet på 11th Downing Street med George Osborne, finansminister i Storbritannien, varit av speciellt intresse. Det var ett bra samtal där han talade väl om EU och uttryckte sin önskan att Storbritannien stannar kvar som medlem i Unionen.

Men för att det ska ske måste förändringar till i form av förändringar i EU:s fördrag, i synnerhet för eurozonen. Till dess att de är på plats kommer Storbritannien inte att gå med i bankunionen, vilket jag beklagar. Storbritannien behövs för att skapa legitimitet och stabilitet i de mekanismer som nu byggs upp för att skydda oss från nästa finansiella kris.

 

Många likheter finns mellan Osbornes och Anders Borgs argumentation om varför man ska stå utanför bankunionen. Osborne framhöll vikten av ett dynamiskt och flexibelt London som Europas viktigaste finanscentrum och det är förvisso sant, men Europas ledare måste lyfta blicken och inse att ensam är inte stark. För att klara framtidens ekonomiska och sociala utmaningar krävs mer samarbete inte mindre.



Från vänster: Hong Ngoc Liem, Adolfo Barberá del Rosal, Sayed Kamall, Sharon Bowles, Herbert Dorfmann, George Osborne, Pablo Zalba Bidegain, Olle Schmidt

Vi måste stå upp för EU-samarbetet

Idag var det jubileum för Kangaroo-gruppen. Det var nämligen den 100:e gången gruppens styrelse träffades och vi hade dagen till ära EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso som gästtalare.


Kangaroo-gruppen grundades 1979 av Karl von Wogau and Basil de Ferranti. Gruppen är en sammanslutning av företrädare från EU:s institutioner, akademin och näringslivet. Vårt huvudsakliga mål är ett fullständigt genomförande av den inre marknaden, eurons stabilitet och förverkligandet av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik i EU.

Under sitt anförande sade Barroso att det nu är mycket viktigt att hålla ihop EU-samarbetet, och att stötta den inre marknaden är därför centralt. Han påpekade att just Kangaroo-gruppen är en av de viktigaste delarna av arbetet för att verkligen genomföra den inre marknaden.

Jag frågade Barroso om vad som händer med Storbritannien, och han ansåg som mig att det är mycket viktigt att Storbritannien är kvar i EU-samarbetet. Storbritannien har bidragit med mycket för frihandel och andra marknadsekonomiska principer. EU skulle helt klart förlora på att Storbritannien lämnade samarbetet, och landet skulle på samma sätt förlora mycket på att lämna EU. Många brittiska Europaparlamentariker gör ett mycket bra jobb, men har ingen plattform att diskutera på hemmaplan.

Idag består vårt samarbete av 27, snart 28, medlemmar och det är inte rimligt att Storbritannien och Danmark kan bromsa de andras utveckling. Barroso sade att euron är EU, och EU är euron. Jag håller med och tycker att kommentar gäller för också Sverige. Om vissa länder är motvilliga medlemsländer kommer det alltid att skapa skiljelinjer och konflikter mellan de som vill gå vidare och de som helt inte vill vara med.

Barroso avslutade med att säga att Europas intellektuella just nu klagar på EU, att de är som "global complaining Cassandras". Vi som tror på EU måste berätta varför. Vi måste lyfta fram positiva saker som de öppna gränserna och den inre marknaden. Särskilt vi svenskar måste stå upp för EU-samarbetets fördelar.



Kommissionens ordförande Barroso till höger i bild.



Europa riskerar att splittras

Idag skriver Olle Schmidt i Helsingborgs Dagblad om hur Sverige bör vara del av den europeiska stabilitetspakten. Vi har mycket att tillföra EU-samarbetet och vi borde vara med där besluten fattas. Det är dags att vi ställer oss bakom visionen av ett stabilt, framgångsrikt och enat Europa!

Läs gärna hela artikeln här.

Good Luck - LibDem i regeringen i London

Efter 65 år utanför regeringen har våra liberala vänner i Storbritannien äntligen kommit in i 10 Downing Street. Det kan inte ha varit ett lätt beslut för Clegg-Cable-Huhne & co.

Damned if you do. Damned if you don't.

Många på vänsterkanten i partiet ogillar starkt det som tories står för. Det handlar om immigration och synen på krig och rustning. Också miljöpolitiken är ett sent uppvaknande för tories, menar några av mina kolleger i EP. En besviken kollega från labour hävdade att labour fått 2 000 missnöjda liberaler som nya medlemmar de senaste dagarna. Om nu det kan vara sant?

Å andra sidan finns det de som känner igen sig hos tories i synen på frihandel och tron på marknadsekonomin. Likaså finns banden till Washington som en naturlig del.

Men avgörandet handlade nog mer om att Labour – och i synnerhet Gordon Brown - var den store förloraren. Jag tror att de flesta britter hade känt det som underligt om de senaste tretton årens politiska kraft i Westminster hade fått fortsätta i orubbat bo.

Nick Clegg, bitr premiärminister, känner jag ganska väl. Vi var kolleger i fem år, och vi bodde under en tid på samma hotell i Strasbourg. Han en varm Europa-vän, trogen de klassiska liberala värdena och en mycket sympatisk person. Nick Clegg är jämnårig med Cecilia Malmström, och de två jobbade nära varandra med att reformera EU-parlamentet med öppnare arbetsmetoder. Också Nick är ihärdig motståndare till flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg.

Chris Huhne, klimat- och energiminister, är den som jobbat närmst. Han är något äldre än Nick. I fem år kamperade vi ihop i det ekonomiska utskottet. Han var gruppledare för liberalerna. Chris har journalistisk bakgrund och han har också jobbat inom finanssektorn i London City. Det som jag särskilt minns var hans kamp för större öppenhet inom ECB, något som sedermera blivit verklighet. Chris blev en god vän och kollega, som jag faktiskt tillsammans med hela familjen besökt i hans hem i London.

Det tredje starka namnet i LibDem är Vince Cable, ny handelsminister. Honom har jag aldrig träffat, men däremot har jag läst en hel del av vad han skrivit. Han har en gedigen bakgrund som chefsekonom på Shell, innan han startade sin politiska karriär. Under finanskrisen var Cable tidigt ute och varnade för en global krasch. I en nyligen utkommen bok om krisen skildrar han vad som skedde på ett mycket pedagogiskt och initierat sätt: The Storm, The World Economic Crisis and what it means.

Tyvärr saknar LibDem kvinnor i första ledet. Men det handlar om inrikespolitiken. I EP så är det en majoritet av kvinnor - sex kvnnor, fem män.

Fiona Hall är gruppledare och Sharon Bowles är ordförande i det ekonomiska- monetära utskottet, där jag är ordinarie ledamot.
EP-valet är proportionellt. Valet till Westminster sker i enmansvalkretsar och det systemet missgynnar helt klart kvinnor.

Ett varmt Lycka Till
från all världens liberaler
och Europavänner!

Libdems vågmästare i Storbritannien

Valresultatet är klart. 23 procent av britterna – nästan en fjärdedel – röstade på Liberaldemokraterna. Det ger partiet knappa nio procent av parlamentsmandaten. Både Labour och Tories vill nu bilda regering med stöd av Libdems och trots besvikelsen över det svaga valresultatet, så kommer Libdems att spela en avgörande roll i brittisk politik de närmaste veckorna.

Hoppet står nu till att europavänliga LibDem ska få en roll som tungan på vågen. De uppvaktas av både Tory och Labour som behöver deras stöd för att få en majoritet. Låt oss hoppas att en vågmästarroll för LibDem innebär både reformer av valsystemet och en garanti för att Storbritannien inte vänder sig alltför långt från EU.

Vi behöver nämligen Storbritannien med på EU-båten när vi ska ta krafttag mot den pågående globala ekonomiska krisen.