Nej-sägandet skadar Sveriges roll i EU

I dagens GP skriver jag en krönika om Sverige, bankunionen och vårt förhållande till EU.

Den svenska regeringens - och riksdagens - EU-politik blir allt svårare att förstå. Samtidigt som regeringen säger sig vilja tillhöra EU:s kärna, vinnlägger sig flera ministrar att distansera sig från det som händer i övriga Europa.

Det finns förvisso anledning att ha synpunkter på flera av de förslag om djupare ekonomisk och politisk integration som kommer från såväl Barroso som Van Rompuy. Ibland handlar det om dålig demokratisk förankring, ibland en vilja att detaljstyra i övermått.

Men just nu känns Sveriges orienteringsförmåga i ett Europa, som i krisens spår förändras med hög hastighet, lika problematiskt som mina misslyckade försök att hitta rätt i de småländska skogarna, då jag en gång tjänade kungen. Jag gick vilse och snurrade till slut runt i en allt trängre radie.

Den grundläggande fråga som regering och riksdag bör fundera över, är om Sveriges intressen bäst värnas genom att vi ställer oss vid sidan av det utökande samarbetet i Europa?

Ett aktuellt exempel är bankunionen, ett förslag som syftar till att bryta det skadliga sambandet mellan dåliga banker och länders skuldsättning. I Sverige vet vi sedan 90-talet vad krisande banker kan ställa till med. Därför behövs kraftfulla åtgärder som återskapar förlorat förtroende för flera av EU:s banker. Och det räcker inte med enbart ett nationellt anslag.

Jag är förvånad över att finansministern är så övertygad om att det är tryggare för svenska skattebetalare att stå utanför ett europeiskt skyddsnät. Nog verkar svenska banker kunna upprepa sina tidigare misstag? Dessutom är ju de svenska storbankerna verksamma utanför vårt lands gränser, vilket gör ett svenskt utanförskap än mer bekymmersamt.

Men regeringen vill vänta och se, en attityd som länge var förhärskande i Sveriges förhållande till Europa. Något som jag hade hoppats brutits med alliansregeringen. Precis som när Sverige förra året ställde sig utanför den så kallade europluspakten, så har Nej-gängets kärna återuppstått; Storbritannien, Tjeckien och Sverige.

Jag är övertygad om att detta Nej-sägande försvagar Sveriges roll i EU. Vi ses med ökande skepsis och får ett minskat politiskt inflytande. Denna utveckling inträffar inte över en natt utan sker gradvis. Statsministern får akta sig för att inte uppfattas som en Nordens David Cameron!

Sveriges tvehågsna attityd kan också påverka andra känsliga svenska frågor, som snusets framtid. Snus får säljas i Sverige, dock inte i andra EU-länder. Det är ingen överraskning att kommissionen inte delar regeringens syn på snusets fördelar framför annan tobak.

Vår handelsminister har proklamerat "fullskaligt krig" mot alla försök att röra prillan, och denna krigsförklaring kommer samtidigt som EU får Nobels Fredspris.

Jag har ingen annan uppfattning än att Sverige skall få behålla snuset i nuvarande form och smak och heller ingenting emot att de EU-länder som vill sälja snus också skall få göra det. Men frågan är om denna hårdföra förhandlingsmetod gynnar saken?

Jag tror verkligen inte att regeringen - och för den delen också socialdemokraterna - vill isolera Sverige från övriga EU-länder. Men tyvärr kan nuvarande strategi leda till ett försvagat Sverige inom EU.

Möjligen finns också en fara inom inrikespolitiken. Genom att i tid och otid kritisera EU-samarbetet riskerar Sveriges båda stora partier att öppna vägen för sverigedemokraterna och deras nationalistiska budskap.