I går kom EU:s stats- och regeringschefer överens om att det behövs en fördragsändring för att stärka eurosamarbetet. Men man kom inte övrens om om hur skuldkrisen ska redas ut. På onsdag väntas besked efter fler toppmöten om principerna och detaljerna i krispaketet.
På agendan för helgens möten stod skuldkrisen i Sydeuropa och hur EU ska kunna skjuta till mer pengar till Europas banker - främst franska och tyska banker - som köpt mycket statspapper i bland annat Grekland.
Under toppmötena diskuterades hur den europeiska krisfonden, EFSF, ska kunna bli större. Den är för liten för att klara av att stötta både bankerna och länderna i Sydeuropa med kapital.
Det vore bra om EFSF vore ännu större, det vore mer övertygande i förhållande till de finansiella marknaderna. Det är upp till euroländerna att finna en acceptabel och hållbar modell. Men det finns samtidigt gränser för hur stora åtaganden euroländerna kan göra, och i dagsläget är endast 10 procent intecknade.
Euroländerna är ägare av fonden, men jag tycker att Sverige borde bidra med ett bilateralt lån till Grekland. Sverige kan medverka i stödinsatser jämsides med EFSF, i likhet med vad Sverige gjort rörande Irland. Sverige har tidigare lånat ut ca 6 miljarder kr till Irland. Nu bör Sverige även delta i med lån till Grekland och andra skuldtyngda länder.
Det vore en billig premie för att undvika att Grekland brakar samman. Man kan naturligtvis resonera som så att man står vid sidan och hoppas att det blåser över, men jag tycker det är en djupt omoralisk attityd.
Det är självklart att Sverige borde delta i räddningsaktionerna i Sydeuropa för att bidra till finansiell stabilitet. Detta innebär inte att hjälpa fuskarna utan de ansvarsfulla. Kan Estland, ett land med betydligt sämre ekonomi än Sverige, ställa upp och bidra så borde också Sverige kunna ställa upp och visa vår solidaritet.
Under toppmötet fattades ett annat viktigt beslut. Fru Merkel och majoriteten av EU-länderna vill nu få till stånd en fördragsändring för att komma
till rätta med krisen och slå fast eurogruppens särställning.
Jag har länge varnat för den här utvecklingen - att det skapas ett tvåfarts EU - där eurogruppen fördjupar integrationen.
Ett EU där euroområdet har egna toppmöten för de 17. Och ledarna för de 10 övriga inte tillåts vara med.
EU är en union av 27 länder - där alla medlemsländer ska vara med på samma villkor.
Att skapa en eurogrupp inom Europaparlamentet som Fru Béres föreslagit i sin rapport om den europeiska terminen är jag emot.
Det splittrar EU och försvårar samarbetet och möjligheten till fördjupad integration.
I en tid där våra ledare försöker lösa skuldkrisen är det MYCKET viktigt att hålla ihop unionen - inte splittra den.
Det är viktigt för alla de 27 medlemsländerna att ha ordning på sina statsfinanser - inte bara eurogruppen. För våra ekonomier är tätt sammanlänkade - hänger ihop.
Jag har länge påpekat faran i att stå utanför euron, vilket ger oss mindre inflytande. Ett deltagande i utlåningen till skuldtyngda länder ger oss större inflytande genom att det ger oss möjligheten att vara med och påverka samt observera oerhört viktiga ekonomiska beslut som fattas i Europa.
Fakta EFSF:
EFSF-fonden har nyligen fått en utökad utlåningskapacitet, från 220 miljarder till 440 miljarder euro. Fonden har också fått ett friare mandat som bland annat öppnar för stödköp av statsobligationer och stöd direkt till banker som drabbas av skuldkrisen.
Efter vad som skett den senaste tiden och hur din gruppledare Guy Verhofstadt m.fl kämpar för ett korporativt EU är ett splittrat EU en nåd att stilla bedja om.
SvaraRaderaFör i den allmänna oredan efter förra veckans krismöten passade ministerrådets president, Herman von Rompuy, på att lägga fram ett förslag om ett "finansdepartement" för EU. Med makt över budget, skatter och finanspolitik i medlemsstaterna.
Bakom sig har de enhel armé av politiker och eurokrater med en synnerligen expansiv agenda. De har väntat länge på detta tillfälle.
Om det blir som von Rompuy, och din partikamrat Guy Verhofstadt & Co vill - då handlar det om den enskilt största och mest dramatiska maktöverföringen i det europeiska samarbetets historia. Söker man runt noga, så har frågan om fördragsändringar redan smugit sig in i krissamtalen. I det fallet lobbar LO i Sverige för en minskning av EU domstolens aukoritet bara fär att ta ett exempel.
På typiskt EU vis är det här något som vuxit fram helt utanför den demokratiska beslutsprocessen - bakom stängda dörrar, i en maktelit med ambitioner som påminner om hybris De tar antagligen för givet att Europaparlamentet som vanligt snällt och intet ont anande ska ge genom ett godkännande ge projektet ett sken av demokratisk legitimitet, men naturligtvis inte förrän projektet passerat Point Of No Return. Parlamentet ska som vanligt ställas inför fullbordat faktum.
Tilläggas kan att som jag förstått det betyder fördjupad integration mer överstatlighet, mer styrning från EU och mindre makt till ländernas parlament på EUropeiska.
SvaraRadera