På torsdag kväll är det klart. Då vet vi förhoppningsvis vem som får beträda de två viktigaste posterna inom EU; vem som blir president, ordförande, i det Europeiska Rådet och utrikesminister, den höge representanten för utrikesfrågor. Hetast kandidat till president är en okänd begåvad profillös belgisk politiker.
När statsminister Reinfeldt talade inför EU-parlamentet i förra veckan framhöll han att det tar tid för att få ihop alla 27 EU:s stats- och regeringschefer att enas kring två namn. Det är både komplicerat och tidsödande, poängterade han.
Att bara ringa runt till de 26 kollegerna tar två dagar, berättade han. Någon vill ha en stark och välkänd EU-profil, som gör att folk vänder sig om på gatan varhelst i världen vid blotta åsynen, som den brittiske utrikesministern uttryckt saken. Möjligen är den partivännen och förre premiärministern i London, Tony Blair, han har i tankarna.
Andra vill ha en vanlig ordförande som leder toppmötena. Så har flera mindre länder funderat både internt och offentligt. Då kan den tämligen gråe, men kompetente, premiärministern i Luxemburg vara aktuell, Jean-Claude Juncker. Eller holländaren Jan Peter Balkenende. Eller Wolfgang Schüssel. Eller den spanske premiärministern Zapatero, som min katalanska kollega hävdar aldrig varit utanför Spanien. Jag tror han menar, att Zapatero aldrig mentalt lämnar Spanien. En nordbo har också anmält sitt intresse, förre finländske statsministern Paavo Lipponen.
Hetast kandidat verkar vara den för mig till för några veckor sedan helt okände belgiske premiärministern, Herman van Rompuy. Vill man ha någon okänd och profillös verkar han var ett utomordentligt namn. Dock en högst begåvad man, enligt mina belgiska kolleger.
Min gruppledare, den förre premiärministern i Belgien, Guy Verhofstadt, lär också ha anmält sitt intresse, även om han nesligen förlorade kampen mot Barroso för fem år sedan.
Kvinnorna i diskussionen är få. Lettlands förra president Vike-Freiberga och Irlands dito, Mary Robinson nämns dock i spekulationerna. Min favorit är Angela Merkel, om hon bara kunde förmås lämna den tyska politiken.
På utrikesministerposten är också namnen många. David Miliband, Storbritanniens utrikesminister, Oli Rehn, från Finland och den liberala familjen, idag framgångsrik kommissionär för utvidgningen, Frankrikes utrikesminister, Bernard Kouchner och förre österrikiske utrikesministern, Ursula Plassnik. Och förstås Carl Bildt.
Statsministern har ett tufft jobb in i det sista. Han måste kunna ena hela EU och förslaget måste också ha en jämställdhetsprofil, vilket säkert blir extra svårt. Måhända är det därför det svenska ordförandeskapet också har fört fram generalsekreterarposten inom rådskansliet som en viktig position. Där kan det vara lättare om att enas om kvinna.
Jag tror det blir van Rombuy som president, Bernard Kouchner som utrikesminister och Ursula Plassnik som generalsekreterare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar