Frige Dawit Isaak!

Idag röstade Europaparlamentet med stor majoritet igenom en resolution om situationen på Afrikas horn. Förutom torka, svälkatastrofer och väpnade konflikter nämndes också politiska fångar. Eritrea uppmanas att respektera det fria ordet och genast frige politiska fångar.

Kraven på frigivande är ännu ett viktigt steg. Eritrea måste känna att omvärlden uppmärksammar allt som sker i landet, och här har EU en viktig roll. Att Dawit Isaak nämns i resolutionen har stor tyngd både för regimen i Eritrea och för alla oss som kämpar för Dawit Isaaks frigivande.
Under gårdagens debatt om resolutionen bad jag EU-kommissionens vicetalman Maroš Šefčovič, resolutionens föredragande Charles Tannock samt Europaparlamentets talman att synliggöra människan Dawit Isaak. Jag gav EU-ledarna varsin kopia av dokumentär "Fången - Dawit Isaak och tystnaden" av Gellert Tamas och Maria Magnusson.

Även den gemensamma parlamentariska församlingen för EU och stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet har på senare tid kritiserat Eritreas ständiga brott mot grundläggande demokratiska rättigheter. Under församlingens senaste möte i november 2012 i Paramaribo, Surinam visade jag dokumentären om Dawit Isaak.

Genom att synliggöra människan Dawit Isaak kan afrikanska diplomater och parlamentariker öka trycket på Eritrea att respektera politiska fångars grundläggande rättigheter. Ett tjugotal av mina afrikanska kolleger har bett om att få filmen skickad till sina hemländer, ett mycket viktig steg till att medborgarna kan uppmärksamma orättvisor och kräva ansvar av sina beslutsfattare.

Besök på Bolagskollegiet

Detaljerade lagar eller tro på gott omdöme?

I fredags hade jag ett intressant och givande lunchsamtal med Bolagskollegiet i Stockholm. Det var kollegiets verkställande ledamot Björn Kristiansson som tagit initiativet för vidare samtal om Kommissionens förslag och propåer om EU-reglering av bolagsstyrning.
En mycket omdebatterad fråga handlar om kvotering i bolagsstyrelser, men det finns också andra mer generella förslag om ingrepp i det som vi Sverige överlåtit till bolagen och deras ägare att själva hantera.
En bra diskussion med kollegiets ordförande, Hans Dalborg, bland annat tidigare Skandia och Nordea, en person med stor erfarenhet av bank-och finansvärlden och som alltid är lika stimulerande att lyssna på samt Caroline af Ugglas, Skandia Liv. som jag mött flera gånger genom åren, klok och kunnig.


Visst behövs tuffare regler och lagar på på framförallt finansmarknaden, det tror jag de flesta är överens om. Men just nu finns det en påtaglig risk att en i och för sig vällovlig reglering går till överdrift. Istället för att stärka konkurrenskraften och stabilisera en bräcklig ekonomisk uppgång, riskerar en del förslag att försvåra utvecklingen och få motsatt effekt.
Förra helgens beslut om en viss uppluckring av de sk Baselkraven, bankernas kapitaltäckningskrav, antyder att en bredare analys har fått visst fäste.

Byte på traineestolen

Förra året hade vi på mitt kontor hjälp av Andrea Annergren, en rapp och begåvad student, som var villig att ta tag i alla de olika arbetsuppgifter som våra dagars fylls utav. Tack för god insats, Andrea, och lycka till framöver!

På Andreas stol sitter nu Karin Wieden, till vardags politisk sekreterare(FP) i Landskrona hos kommunalrådet Torkild Strandberg, förmodligen FP:s mest succérika kommunalråd. 

Vi välkomnar Karin för en intensiv månad, imorgon är vi i Strasbourg.

Förbättrat läge för Europa

Idag gästade Jean-Claude Juncker, avgående ordförande för Eurogruppen (där ingår de länder som har euron) Europaparlamentets ekonomiska utskott. Jag tog tillfället i akt och frågade om hans syn på vikten av jämställdhet på toppositioner inom EU. Precis som tidigare är han inte helt övertygande i sin ställning. Jag förstår inte varför. Det finns inga ursäkter för att glastaket för kvinnor att nå toppositioner fortfarande finns kvar 2013. Mångfald behövs överallt i samhället för att rätt beslut ska kunna fattas.

Juncker var desto mer tydlig när det gällde euroområdets stabilisering under 2012. I början av 2012 var det många som inte trodde på eurons överlevnad. Ett år senare är bilden en annan. Greklands anpassningar går framåt och skapandet av stabiliseringsmekanismen och nationella räddningsplaner har lett till ett bättre läge. Å ena sidan säger Tyskland att de svåra tiderna inte är över, å andra sidan säger Frankrike att vi kan lite på att tillväxten tar fart i slutet av året. För mig är en sak säker, vi har nog det värsta bakom oss, men Europas svåra tider är långt ifrån förbi.

För att ta oss vidare är gemenskapen viktig. Eurogruppen måste lyssna på alla länders röster, både de som har euron och de som har egna valutor. Den stora utmaningen framöver blir att skapa tillväxt samtidigt som vi ska ha råd med social trygghet för alla Europas medborgare.

Bra med prispress på kortköp

Idag skriver jag ett svar till Mastercard på DI debatt angående vem som bryr sig om mellanbankliga avgifter. För mig är det självklart att det rör alla som bryr sig om sin ekonomi.

Att bankerna tar ut avgifter av varandra för att täcka kostnaderna för ett kortköp är rimligt. Infrastrukturen av datorer och terminaler ger stora fasta kostnader. Men höga avgifter för kortbetalningar inom EU är inte acceptabelt. Idag ligger kostnaden på mellan 0-0,30%, innan EU-domstolen förbjöd Mastercard att ta ut orimligt höga avgifter kunde de ta ut upp mot 1,90%.

Enkla, säkra internetbetalningar är nödvändiga när e-handeln växer och alla inblandade - kortföretag, banker och lagstiftare - har ett ansvar för att ge Europas konsumenter större valfrihet och lägre priser.

Nytt år, nya möjligheter!

Nu har arbetet i Europaparlamentet åter tagit fart efter julledigheten. Förutom det löpande arbete finns mycket att se fram emot under våren. Redan i slutet av månaden inviger vi det efterlängtade Raoul Wallenberg-rummet i parlamentet.

I går är det stabilitetsobligationer på agendan. Den allt djupare skuldkrisen i euroområdethar lett till en debatt om gemensamma emissioner, eftersom det skulle kunna lösa likviditetsproblem i flera medlemsstater i euroområdet. Europaparlamentet har begärt att kommissionen skulle undersöka om gemensamma emissioner var genomförbara, men ännu finns mycket att diskutera. Stabilitetsobligationerna skulle vara ett instrument för gemensamma emissioner, men sådana frågor kräver allvarliga överväganden. Jag är inte övertygad om detta är rätt lösning för EU just nu.

I går hade den liberala gruppen sin årliga nyårsmottagning. Det var mycket trevligt att träffa alla kolleger igen, och vi är alla förväntansfulla att se vad året har att erbjuda.

En stark röst för Europa har tystnat!

Britt-Marie Lövgren är död!

Under Juldagen nåddes vi av det tragiska beskedet att Britt-Marie lämnat oss. Jag kommer att sakna henne mycket, hennes sprudlande och energiska engagemang. Samtalen med henne har alltid givit mig en ny insikt, en ny dimension. Den sista gången vi sågs var i slutet av augusti på partistyrelsen. Hon beklagade att hon inte kunde komma till Lycksele och lyssna på en debatt om EU:s budget och framtiden för EU:s regionala stöd till Norrland, där jag skulle medverka.

Britt-Marie var inte alltid helt nöjd med FP:s syn på hur strukturfondernas medel skulle fördelas inom EU. Hon gav mig några tips vad jag borde säga och påminde mig om landsmötets beslut i frågan, som modifierade partiledningens mer strikta syn.

Med intensitet, klokskap och vänligt övertygande hade Britt-Marie tillsammans med likasinnade liberaler fått en majoritet med sig vid landsmötet i Karlstad. Också Norrland behöver del av EU-stödet, var hennes budskap! Hon var en tydlig röst för Norrland och för ett Sverige utanför storstäderna.

Som folkpartiets enda ordinarie ledamot i EU:s Regionkommitté betydde hon mycket för bilden av EU i Norrland. Britt-Marie kunde också förklara Norrlands betydelse och särskilda villkor för sina kolleger i de södra delarna av Europa.

Jag gillade Britt-Marie, hennes lätthet till skratt och sköna västgötska humor. Hon var en politiker i tiden med närhet till medborgarna, en vilja att lyssna och agera. Tidigt förstod hon att sociala medier kommer att förändra politiken. Saknaden efter Britt-Marie Lövgren är stor, en hårt arbetande folkpartist, en helgjuten liberal, en fin människa, en god vän! Tankarna går till Mats och barnen.

Nej-sägandet skadar Sveriges roll i EU

I dagens GP skriver jag en krönika om Sverige, bankunionen och vårt förhållande till EU.

Den svenska regeringens - och riksdagens - EU-politik blir allt svårare att förstå. Samtidigt som regeringen säger sig vilja tillhöra EU:s kärna, vinnlägger sig flera ministrar att distansera sig från det som händer i övriga Europa.

Det finns förvisso anledning att ha synpunkter på flera av de förslag om djupare ekonomisk och politisk integration som kommer från såväl Barroso som Van Rompuy. Ibland handlar det om dålig demokratisk förankring, ibland en vilja att detaljstyra i övermått.

Men just nu känns Sveriges orienteringsförmåga i ett Europa, som i krisens spår förändras med hög hastighet, lika problematiskt som mina misslyckade försök att hitta rätt i de småländska skogarna, då jag en gång tjänade kungen. Jag gick vilse och snurrade till slut runt i en allt trängre radie.

Den grundläggande fråga som regering och riksdag bör fundera över, är om Sveriges intressen bäst värnas genom att vi ställer oss vid sidan av det utökande samarbetet i Europa?

Ett aktuellt exempel är bankunionen, ett förslag som syftar till att bryta det skadliga sambandet mellan dåliga banker och länders skuldsättning. I Sverige vet vi sedan 90-talet vad krisande banker kan ställa till med. Därför behövs kraftfulla åtgärder som återskapar förlorat förtroende för flera av EU:s banker. Och det räcker inte med enbart ett nationellt anslag.

Jag är förvånad över att finansministern är så övertygad om att det är tryggare för svenska skattebetalare att stå utanför ett europeiskt skyddsnät. Nog verkar svenska banker kunna upprepa sina tidigare misstag? Dessutom är ju de svenska storbankerna verksamma utanför vårt lands gränser, vilket gör ett svenskt utanförskap än mer bekymmersamt.

Men regeringen vill vänta och se, en attityd som länge var förhärskande i Sveriges förhållande till Europa. Något som jag hade hoppats brutits med alliansregeringen. Precis som när Sverige förra året ställde sig utanför den så kallade europluspakten, så har Nej-gängets kärna återuppstått; Storbritannien, Tjeckien och Sverige.

Jag är övertygad om att detta Nej-sägande försvagar Sveriges roll i EU. Vi ses med ökande skepsis och får ett minskat politiskt inflytande. Denna utveckling inträffar inte över en natt utan sker gradvis. Statsministern får akta sig för att inte uppfattas som en Nordens David Cameron!

Sveriges tvehågsna attityd kan också påverka andra känsliga svenska frågor, som snusets framtid. Snus får säljas i Sverige, dock inte i andra EU-länder. Det är ingen överraskning att kommissionen inte delar regeringens syn på snusets fördelar framför annan tobak.

Vår handelsminister har proklamerat "fullskaligt krig" mot alla försök att röra prillan, och denna krigsförklaring kommer samtidigt som EU får Nobels Fredspris.

Jag har ingen annan uppfattning än att Sverige skall få behålla snuset i nuvarande form och smak och heller ingenting emot att de EU-länder som vill sälja snus också skall få göra det. Men frågan är om denna hårdföra förhandlingsmetod gynnar saken?

Jag tror verkligen inte att regeringen - och för den delen också socialdemokraterna - vill isolera Sverige från övriga EU-länder. Men tyvärr kan nuvarande strategi leda till ett försvagat Sverige inom EU.

Möjligen finns också en fara inom inrikespolitiken. Genom att i tid och otid kritisera EU-samarbetet riskerar Sveriges båda stora partier att öppna vägen för sverigedemokraterna och deras nationalistiska budskap.