Liberala möten i London

Gårdagen var historisk för mig. Jag fick besöka "The National Liberal Club" i London, grundad 1862 och lyssna på den holländska premiärminstern, Mark Rutte, som höll det årliga Isaiah Berlin-föreläsningeni regi av den Liberala Internationalen.

Den välkände brittiske liberalen,  filosofen och idéhistorikern Berlin, föddes i Riga för att sedan tvingas fly till Storbritannien efter den ryska revolutionen. Berlin är kanske mest känd för sina analyser med utgångspunkt i frihetsbegreppet;  frihet från, frihet till - negativ och positiv frihet.

Rutte utgick från detta tema och talade sedan mycket om hur han ser på EU:s framtid. Jag fick möjlighet att prata en hel del med honom både före hans föreläsning och efteråt i samband med en lunch. En öppen och intressant liberal, kanske den liberal i Europa idag med störst inflytande.

När jag gick från mötet så fann jag Rutte med sina två medarbetare gående på gatan några hundra meter från Parlamentet, som vilka turister som helst denna lediga höstvecka där den brittiska huvudstaden mer eller mindre invaderas av turister.

I samtal med Hollands premiärminister Mark Rutte på The National Liberal Club i London.
 

Den sena eftermiddagen igår försökte jag saluföra min kandidatur som vice ordförande i Aldepartiet. Kongressen där valet skall göras äger rum i slutet av november i London och närmar sig med stormsteg. Jag träffade ett tjugotal liberaler, parlamentsledamöter och medlemmar från det brittiska liberala partiet Liberaldemokraterna, Lib Dem. Det gick hyggligt, men man vet aldrig.

Dagens huvudpunkt blev rundvandringen i House of Commons och House of Lords. Den vänlige medarbetaren hos Lib Dem, Peter Lesniak, förde mig runt i dessa historiska domäner.

För att anträda Lordernas Hus krävdes närvaro av en riktig Lord, Roger Roberts, en sympatisk liberal från Wales. Nog verkar det väl ålderdomligt och liberalerna har ju också velat avskaffa Överhuset, men detta motsatte sig Cameron. Men jag måste erkänna att jag kände en viss historisk tjusning!

 

Good Luck - LibDem i regeringen i London

Efter 65 år utanför regeringen har våra liberala vänner i Storbritannien äntligen kommit in i 10 Downing Street. Det kan inte ha varit ett lätt beslut för Clegg-Cable-Huhne & co.

Damned if you do. Damned if you don't.

Många på vänsterkanten i partiet ogillar starkt det som tories står för. Det handlar om immigration och synen på krig och rustning. Också miljöpolitiken är ett sent uppvaknande för tories, menar några av mina kolleger i EP. En besviken kollega från labour hävdade att labour fått 2 000 missnöjda liberaler som nya medlemmar de senaste dagarna. Om nu det kan vara sant?

Å andra sidan finns det de som känner igen sig hos tories i synen på frihandel och tron på marknadsekonomin. Likaså finns banden till Washington som en naturlig del.

Men avgörandet handlade nog mer om att Labour – och i synnerhet Gordon Brown - var den store förloraren. Jag tror att de flesta britter hade känt det som underligt om de senaste tretton årens politiska kraft i Westminster hade fått fortsätta i orubbat bo.

Nick Clegg, bitr premiärminister, känner jag ganska väl. Vi var kolleger i fem år, och vi bodde under en tid på samma hotell i Strasbourg. Han en varm Europa-vän, trogen de klassiska liberala värdena och en mycket sympatisk person. Nick Clegg är jämnårig med Cecilia Malmström, och de två jobbade nära varandra med att reformera EU-parlamentet med öppnare arbetsmetoder. Också Nick är ihärdig motståndare till flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg.

Chris Huhne, klimat- och energiminister, är den som jobbat närmst. Han är något äldre än Nick. I fem år kamperade vi ihop i det ekonomiska utskottet. Han var gruppledare för liberalerna. Chris har journalistisk bakgrund och han har också jobbat inom finanssektorn i London City. Det som jag särskilt minns var hans kamp för större öppenhet inom ECB, något som sedermera blivit verklighet. Chris blev en god vän och kollega, som jag faktiskt tillsammans med hela familjen besökt i hans hem i London.

Det tredje starka namnet i LibDem är Vince Cable, ny handelsminister. Honom har jag aldrig träffat, men däremot har jag läst en hel del av vad han skrivit. Han har en gedigen bakgrund som chefsekonom på Shell, innan han startade sin politiska karriär. Under finanskrisen var Cable tidigt ute och varnade för en global krasch. I en nyligen utkommen bok om krisen skildrar han vad som skedde på ett mycket pedagogiskt och initierat sätt: The Storm, The World Economic Crisis and what it means.

Tyvärr saknar LibDem kvinnor i första ledet. Men det handlar om inrikespolitiken. I EP så är det en majoritet av kvinnor - sex kvnnor, fem män.

Fiona Hall är gruppledare och Sharon Bowles är ordförande i det ekonomiska- monetära utskottet, där jag är ordinarie ledamot.
EP-valet är proportionellt. Valet till Westminster sker i enmansvalkretsar och det systemet missgynnar helt klart kvinnor.

Ett varmt Lycka Till
från all världens liberaler
och Europavänner!

Libdems vågmästare i Storbritannien

Valresultatet är klart. 23 procent av britterna – nästan en fjärdedel – röstade på Liberaldemokraterna. Det ger partiet knappa nio procent av parlamentsmandaten. Både Labour och Tories vill nu bilda regering med stöd av Libdems och trots besvikelsen över det svaga valresultatet, så kommer Libdems att spela en avgörande roll i brittisk politik de närmaste veckorna.

Hoppet står nu till att europavänliga LibDem ska få en roll som tungan på vågen. De uppvaktas av både Tory och Labour som behöver deras stöd för att få en majoritet. Låt oss hoppas att en vågmästarroll för LibDem innebär både reformer av valsystemet och en garanti för att Storbritannien inte vänder sig alltför långt från EU.

Vi behöver nämligen Storbritannien med på EU-båten när vi ska ta krafttag mot den pågående globala ekonomiska krisen.