I veckan deltog jag i en delegation från EU-parlamentet som besökte Portugal och Spanien, två av EU:s länder som drabbats hårt av den pågående skuldkrisen.
Vår uppgift var inte att examinera och komma med utlåtande inför våra nationella kolleger i Lissabon och Madrid, även om iberiska media hade fått den uppfattningen.
Genom Lissabonfördraget har EU-parlamentet och de nationella parlamenten tillsammans fått utvidgade befogenheter, som kräver ökad samverkan i syfte att nå förståelse för att alltfler frågor måste lösas på EU-nivå., i synnerhet i dessa kristider. Därför vårt besök!
Och här fanns stor enighet om att EU:s ekonomiska problem med dålig tillväxt, stora skulder och hög arbetslöshet måste lösas gemensamt inom EU. Vi har ett gemensamt öde, och vi är beroende av varandra. Den spanska husbubblan påverkar också oss i Sverige.
Den ende som högljutt motsatte sig EU och euron var en portugisisk ”gammal.-kommunist”, som rasande vid våra samtal anklagade EU för den åtstramning som Portugal nu genomgår. I Sverige återfinns hans fränder hos Sverigedemokraterna och Vänstern.
En annan röst var småföretagarens som uttryckte sig mycket expressivt på min fråga om han ångrade inträdet i euron? ”Hell no!”, var hans korta svar!
Efter viss oro klarade både Portugal och Spanien förra veckans upplåningsbehov, även om marknaden var tuff i sin prisgivning. Men fortfarande återstår många utmaningar under året – för hela EU, inte bara för Spanien och Portugal. Redan idag kan vi konstatera att alltfler beslut formas i den viktiga eurogruppen, där Sverige inte är med.
När hela EU diskuterar Europas framtid är vi mer upptagna av nästa jobbskatteavdrag, och inte ens näringslivet verkar intresserat av hur det går för euron.
Sverige är inte med i debattens centrum, och självfallet beror det på vårt utanförskap.
Sverige kan bättre!
Efter bolånekrisen i USA tappade de flesta tron på räntepolitik. Det var inte tillräckligt effektivt att bara sänka räntan i början av en lågkonjunktur. Då återstod den keynesianska budgetpolitik som inte hade varit på modet på många år. Det var sista chansen. Det paradoxala var att en keynesiansk budget- politik hade utsikter att lyckas riktigt bra om hela EU ställde sig bakom den. Så blev det inte. I stället började några särskilt drabbade EU-länder - bland andra Spanien och Portugal - att skapa budgetunderskott på ett oplanerat och kortsiktigt sätt. Det förvärrade krisen.
SvaraRaderaJa om eurons sönderfall leder till att EU kraschar är det ingen stor skada skedd, för av EU projektet verkar det ha blivit mer och mer av byggandet av en överstatlig fascistoid korporativ stat där mer och mer vansinniga beslut fattas som enbart driver i en riktning man knappast önskade när Sverige gick med.Med parlamentsledamöter som glömt att de är representanter för väljarna och som istället driver sina personliga agendor.
SvaraRaderaDet här tillåts att ske därför att svenskt massmedia bryr sig mer om Robinson och obskyra TV program än att rapportera om vad som egentligen händer i Bryssel och Luxemburg
Regeringen, större delen av oppositionen och de flesta svenska ledamöter i Europaparlamentet drar, aktivt, åt fel håll. Vart och vartannat beslut de fattar ger oss mer överstatlighet, mer byråkrati, mer politisk klåfingrighet, mer kommandoekonomi och mer makt åt olika särintressen i EU.
SvaraRadera