ECB, Strasbourg och toppmöte i Bryssel

Euron överlever - även denna gång!
I veckan mötte en delegation från ECON-utskottet ECB:s ledning i Frankfurt. Som alltid är det mycket givande att utbyta tankar med ECB-chefen Jean-Claude Trichet och hans närmaste.

Huvudämnet handlade givetvis om euron och krismekanismerna för att stabilisera finansmarknaderna och stärka tilltron till att de länder som är i kris kommer att klara sina åtaganden. Även om euro-debatten i vårt land verkar mer eller mindre stendöd, så är den gemensamma valutan och därigenom EU:s framtid på de flestas läppar i Europa.

Samma diskussion dominerade sessionen i Strasbourg och toppmötet i Bryssel i slutet av veckan. Oron har varit stor och motsättningarna mellan norr och söder har blivit tuffare.

United in Diversity
Länder som Grekland, Portugal, Spanien och Irland benämns allt oftare med nedsättande omdömen. Och helt klart är att politikerna i dessa länder - precis som i Sverige under 80- och 90-talen - agerat vårdslöst, om än i varierande drag. Grekland värst med bluff-statistik.

Men med tanke på Europas historia tycker jag att man skall vara försiktig med att provocera fram motsättningar. Vi lever på en gemensam kontinent med gemensamma utmaningar och många gemensamma grundvärderingar, som i sin tur kräver gemensamma lösningar. Det har alla EU:s ledare att betänka. Demokratin är förvisso ingen självklarhet i Europa och vi har att leva med olikheter; förenande i mångfald, som det står på att våra dokument i EU-parlamentet.

Tyskland historiska arv
I Tyskland har det kommit in en trist nationalistisk ton, som det var länge sedan vi hörde i det nya Europa.

Angela Merkels tvehågsenhet att agera har givit henne kritik både inom och utanför Tyskland. De senaste av dagar drog bland annat premiärministern i Luxemburg igång den långdragna diskussionen om s.k. euro-bonds, det vill säga att EU skulle ge ut obligationer för att underlätta enskilda skuldtyngda länders ekonomiska återhämtning. Ett mycket kontroversiellt förslag, även om det finns många olika typer av euro-obligationer som kan vara mer eller mindre acceptabla.

Tyskland säger blankt nej och menar att dylika tankegångar skulle underminera viljan hos de länder som misskött sig att ta itu med de grundläggande problemen. Juncker kallar Merkels agerande oeuropeiskt. Vi betalar inte, som det stora tabloidbladet i Tyskland uttrycker saken.

Nu är ju inte saken riktigt så enkel. Redan idag får det rika Tyskland stå för en stor del av EU:s budget och likaså garantera en stor del av de stora lånen till de krisande euroländerna. Efter några turbulenta veckor lade sig stridsdammet vid toppmötet i Bryssel, och EU:s ledare kom överens om en permanent krismekanism efter 2013.

Fortsatt kvarstår givetvis den absoluta nödvändigheten att länderna uppfyller de ekonomiska balanskraven. Vi i vårt land blev under 90-talet varse vad det leder till att under decennier missköta sin ekonomi och inte bry sig om ekonomiska grundkrav.

Det är denna eklut fastän etter värre som nu flera av EU:s länder genomgår i efterdyningarna av den finansiella krisen.

Återigen dyker eurons motståndare upp och hävdar att euron kommer att gå i graven. Med risk för att upprepa sig; detta kommer inte att ske. Det politiska och ekonomiska priset är för högt. Och det kan rimligen inte ligga i någons intresse att världen skulle dras in i ytterligare en global ekonomisk kris.