Klaus ger upp?

Lissabonfördraget

Äntligen verkar det som om den envise mannen i Pragborgen kan tänka sig att sätta sitt namn under Lissabonfördraget. Det hela avgörs nästa vecka dels i Prag, dels på toppmötet i Bryssel.
Därefter kan processen med att få en ny Kommission på plats starta. Från EP:s sida vet vi att utfrågningarna med beslut tar ungefär fem veckor totalt. Aldegruppen har begärt en debatt om Kommissionen sammansättning, inte namn men däremot struktur och ansvarsuppdelning.
När det gäller vilka som skall besätta posterna är ju det i första hand de 27 medlemsländernas ansvar tillsammans med Kommissionsordföranden Barroso. Men vi parlamentet skall godkänna Kommissionen i sin helhet, vilket betyder att någon kandidat kan få rött kort om han/hon inte klarar utfrågningen. Så skedde som bekant 2004.
Mest intresse tilldrar sig just nu vilka som skall besätta de två viktigaste posterna; ordförande i Rådet och den höge representanten, som är ansvarig för utrikesfrågor.
Tony Blairs namn nämns allt oftare, också Mary Robinsons, som dock offentligt har avböjt. Blair utsätts för kraftig kritik i sitt eget hemland. De konservativa varnar för att utse Blair, något som skulle uppfattas som en ovänlig handling mot dem (kanske den nya regeringen i London) och skulle ytterligare försvåra samarbetet över Kanalen.
Det finns andra namn i svang som Juncker i Luxembourg, Gonzales i Spanien och Balkenende i Holland.
Själv föredrar jag som jag tidigare skrivit Angela Merkel, utmärkt kvinna från det forna DDR.
För den andra posten finns Carl Bildts namn med, men också nuvarande utvidgningskommissionären, finländaren Olli Rehns, som ju tillhör den liberala familjen samt Ursula Plassnik från Österrike.
Vi i Aldegruppen anser att en av de fyra tunga posterna, talman i EP (redan klar), ordförande i Kommissionen(redan klar) plus dessa två, skall komma från vår politiska krets.

Sacharovpriset

Dawit Isaak fick inte Sacharovpriset. Det gick till den ryska människorättsorganisationen Memorial, som förvisso förtjänar både utmärkelsen som sådan och all uppskattning för ett enastående arbete för rättfärdighet och yttrandefrihet.
Men jag tror ändå att uppmärksamheten kring utnämningen har varit bra för Dawit Isaak. I samband med beslutet om priset fattade EP:s ledning på initiativ av Aldegruppens ledare - Guy Verhofstadt - beslut om att snarast finna åtgärder där EU och EP kan agera för att få Dawit fri. Jag är glad att denna stora samsyn har kunnat uppnås.
Den 9 december ordnar vi i EP ett seminarium om Dawit Isaak med bland annat medverkan av hans bror, Essayas.


Utan euron - en black om foten

Efter att jag tidigare har förhindrats att bli koordinator i det ekonomiska utskottet beroende på att jag inte kommer från ett euroland, fick jag höra samma argumentation när jag önskade få ansvaret för rapporten som behandlar den nya finansiella riskmyndigheten inom EU och ECB, European Systemic Risk Board.
Dock klarade jag att få bli den ansvarige i Aldegruppen i det nya Krisutskottet, som börjar med hearing om orsakerna till krisen. Före jul kommer också ett besök i Stockholm att göras för att lära mer hur vi i Sverige hanterade 90-tals krisen inom vårt bankväsende.


Liberala Internationalen i Kairo

En relativt stor svensk delegation reser i dagarna till Kairo för att delta i den liberala Internationalens årliga kongress. Värdpartiet i Egypten, DFP (Democratic Front Party) har bland i Sverige varit föremål för viss diskussion. En av dess ledande företrädare har beskyllts för att ha uttryckt anti-semitiska synpunkter.
FP:s internationella sekreterare, Fredrik Svensson, har på ett utmärkt sätt granskat detta och försökt få klarlägganden av DFP, som också söker medlemskap i LI.

På det styrelsemöte som föregår kongressen kommer Birgitta Olsson och jag att begära ytterligare klarlägganden, innan vi från fp:s sida kan acceptera ett medlemskap från DFP.

Berlusconi vann

Denna vecka har vi röstat om nästa års budget med pengar till mjölken. Störst uppmärksamhet drog dock nog omröstningen om mediesituationen i Italien.
Spänningen inför omröstningen har varit stor och närvaron hög. I slutändan föll resolutionen i sin helhet med några få röster, delvis beroende på att Aldegruppens tre irländare från Finna Fail lade ner sina röster.
Glädjen var stor bland kristdemokraterna, i synnerhet bland italienarna, besvikelsen lika stor på den andra kanten. Gruppmötet om aftonen efter debaclet var inte munter. Från att ha varit förra veckans hjältar - våra irländare - så fick de denna vecka en skur av kritik.
Jag delar kritiken, även om jag fann en hel del överord i debatten. Ett stort problem var, som jag ser det, att de tre kollegerna inte i förväg annonserat att de inte delade gruppens linje. Vi vet alla hur känsligt ämnet är, och att Berlusconi slåss för sitt politiska liv, hedern är väl redan förlorad.
EP:s kattrackande kan nu ses som en seger för Berlusconis famösa mediainflytande.

Man kan ha synpunkter på om EU-parlamentet skall syssla med denna typ av frågor, som av många uppfattas som nationellt ansvarsområde.

Men när vi i parlamentet väl satt igång denna process, skulle vi ha gått segrande ur striden.

Nu blev det ett dubbelt nederlag. Berlusconi klarade sig och vårt parlament som i så hög grad bygger på consensus, är djup splittrat. Detta beklagar jag.