Ibland framstår verkligen Sverige som landet annorlunda. Nog är det konstigt att i hela Europa och även på andra håll i världen diskuteras intensivt euron och euroländernas ekonomi. Men inte särskilt hett i Sverige!
I julas var det några av landets ledade företagsledare som gav uttryck för att euron och Sverige var närmast en icke-fråga. Häromveckan i DI var Rune Andersson, entreprenör och företagsledare, än tydligare i sitt avståndstagande gentemot euron.
Också regeringen verkar töva. Den svenska beröringsångesten inför euron är förlamande och enligt min mening farlig för en fortsatt god ekonomisk utveckling i vårt land. Efter att i veckan ha varit i Köpenhamn och träffat flera danska regeringsföreträdare märktes påtagligt att Danmark i flera avseenden är närmare den kontinentala debatten än vi i Sverige.
Oron är stor över att Danmarks inflytande kommer att minska ytterligare genom den allt tätare ekonomiska samordningen mellan euroländerna, som ställts på sin spets genom Angela Merkels och Nicolas Sarkozys ”konkurrenspakt”. Visst inbjuds utanför-länderna att delta i arbetet, men självfallet är det de sjutton som går i täten och i praktiken bestämmer reglerna; euron är ju deras gemensamma ansvar. Ett extra så kallat informellt toppmöte mellan euroländernas ledare äger rum den 11 mars, där fler åtgärder kommer att diskuteras.
Britterna verkar allmänt ointresserade och koncentrerar sig på att rädda sin egen ekonomi och London som finanscentrum, även om just möjligheterna att klara dessa båda mål är intimt förknippade med euroländernas ekonomiska styrka. Om den brittiska regeringen väljer att inte delta det utökade ekonomiska samarbetet i EU, vilket mycket tyder på (The Empty Chair), kommer också Danmark och Sverige att få svårare att tränga igenom södra Europas mer tvehågsna inställning till öppenhet och frihandel.
Därför står mycket på spel just nu! Danmark och dess statminister öppnar för en folkomröstning om de tre danska så kallade undantagen, innan Danmark tar över ordförandeskapet i EU nästa år.
Danmark har helt klart ambitionen att tillhöra EU:s kärna. Vad vill vi i Sverige?