Sydsvenskan har dragit igång en kampanj "Vi älskar Malmö". Vällovligt i dessa dystra dagar då osäkerheten om vad som händer i vår stad ökar för var dag som går.
Är det en galning som härjar och som siktar på invandrare eller är det en rad tillfälligheter som får verkligheten att förefalla värre än den är?
Vad vi vet är att skottlossningarna proportionellt är många fler i Malmö än i någon annan stad i Sverige. I valrörelsen - utan större uppmärksamhet - presenterade riksdagsman Allan Widman (FP) en rapport med en rad olika förslag, bland annat en skärpt vapenlag, för att komma till rätta med den ökande kriminaliteten och de många illegala vapnen i Malmö.
Allan skrev en bra artikel om detta i fredagens Kvällsposten.
Jag har aldrig känt rädsla under alla mina år i Malmö, även om jag faktiskt fått ett rejält slag i ansiktet mitt på ljusa dagen för några år sedan. Men jag förstår de som i dessa dagar är djupt oroade.
Må polisen tillföras extra resurser och må de snabbt få slut på skjutandet.
Varför var inte Erik Ullenhag välkommen till Malmö?
Det finns ett amerikanskt uttryck som lyder: "Damned if do, damned if you don´t", som jag tror kan passa in i sammanhanget.
När Erik Ullenhag, nyvorden integrationsminister, besökte Malmö i fredags möttes han av kritik för att det var fel minister som kom. Det skulle ha varit justitieministern, sade det ansvariga kommunalrådet (S) i Ilmar Reepalus frånvaro.
Den kritiken tycker jag känns väldigt politiskt betingad. Dessutom levde jag i tron att regeringen är kollektivt ansvarig for alla sina beslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar