Liberala Ungdomsförbundet på besök

Idag kom närmare 40 glada ungdomar från Liberal ungdomsförbundet ner till Bryssel för att under tre dagar bekanta sig med Europaparlamentet, EU-kommissionen och Belgiens historia av världskrig. Det är ett mycket gott initiativ och jag hoppas att de kommer hem med många nya idéer om hur vi bäst argumenterar för ett starkare samarbete med våra Europeiska grannar.

Den sista svenska soldat att dö i ett anfall var Bernt Storm år 1814 i ett anfall mot Norge. Det gör att Sverige inte alls delar den historia som övriga EU-länder har. Dagens fred är inte evig och varje generation måste vinna den på nytt. Idag ser vi främlingsfientliga partier och extra grupper växa sig allt starkare. Det är den unga generationens ansvar att stå upp för demokrati, allas lika värde och medmänsklighet. Europa ska inte bli ett fort med stängda gränser mot omvärlden.

Under lunchen med Liberala ungdomsförbundet berättade jag om min syn på EU-samarbetet.

Apropos moderaterna och historien

I unga år - i mitten av 60-talet - var jag mest intresserad av fotboll och bordtennis. Minns själv att jag var tämligen duktig i pingis, förmodligen minns jag i rosenrött.

Mitt intresse för politik i form av medlemskap i ett politiskt ungdomsförbund var begränsat. Dock övertygades jag av en god vän att bli medlem i Högerns Ungdomsförbund, eftersom man där just skulle genomföra en bordtennisturnering, som jag skulle kunna vinna.

Möjligheten att få en prisbuckla gjorde att jag blev medlem. Min far meddelade ampert att han minsann inte tänkte betala ett öre till högern. Riktigt hur just denna del löstes minns jag inte, förmodligen kom min mor till undsättning och såg värdet i anskrämlig pokal.

Nu vann jag inte turneringen till min stora besvikelse utan fick som andrapris en tung seriös skrift "Världens Religioner", inte riktigt vad jag tänkt mig precis. Men den står fortfarande i bokhyllan.

Som brukligt var skickades en ny ung medlem ganska omgående till en konferens en helg på Brännebrona Gästis, mellan Skara och Mariestad. Inte så pjåkigt att få vara ensam borta en hel helg och kanske få smaka på en mellanöl.

Där fick jag lyssna på Birger Hagård, som hade varit HUF:s ordförande, sedermera kollega i riksdagen. Han behövde inte tala länge förrän jag förstod att detta inte var ett parti för mig. Det som jag särskilt minns var hans syn på Afrika och apartheidpolitiken. Vad han sade stämde inte med vad jag lärt mig hemma vid frukostbordet.

Jag är glad att jag mötte Hagård och förstod vad högern på den tiden stod för. Mitt medlemskap blev kortvarigt.